Det är aldrig bra att börja äta socker, för man kan aldrig sluta. Man smakar, det är gott och man äter mer. Sen sitter man där efter en jag-vet-inte-hur stor konsumtion av sött, och mår illa. Vad är det med det egentligen? Socker sägs ju vara dåligt för oss, varför ska det vara så jäkla gott då? Det gör det bara svårare att stå emot.

Jag vet, det luktar anorexia om det här. Men de nästan-problemen (för de blev aldrig riktiga problem) har jag kommit över nu och mina mackor har alltid smör på sig och jag mår inte illa av det och jag tänker inte på allt fett jag proppar i mig längre. Det försvann, på något sätt, och det är bra. Men jag undrar fortfarande varför socker måste vara så sött. Det är som om det lockar oss in i det, och innan vi hinner ångra oss är det över oss och det är inget vi kan göra något åt det.

Oj, det här inlägget blev jättelångt och kanske lite väl personligt, men det får ni väl tåla helt enkelt, jag skyller på att jag är trött.