Hej lilla försummade blogg. Det visade sig att när jag väl tog paus från dig så gjorde alla andra det också.
Jaha, så vad har hänt sen vi senast pratade? Joaquín kom på besök, vi gjorde massa saker och hade massa roligt. Jag har pluggat ganska så mycket, det återstår att se om det lönade sig eller inte, men jag hoppas på det i alla fall. Jag är inte lika nere som jag var för några veckor sedan. Det blev mycket på en gång där ett tag, med all död som målade det mesta svart.
Jag har kommit fram till att jag behöver ett jobb, och snabbt också. Så det ska jag fixa, telefonintervjuare kanske inte är så farligt som det låter. Man tjänar ju bra i alla fall, det är det som räknas.
Pengar. Med dem ska jag åka till USA i sommar. Men innan dess ska jag till fjällen (rättare sagt imorgon) och det blir nog också rätt roligt.
Tydligen blir inläggen mycket roligare med bilder. Så här får ni en, utan anledning alls:
Åååh, tussenussen då!
Då var morfar död då. Jag fick reda på det i morse, men det har väl inte sjunkit in än antar jag. Det gick bra ändå, han åkte in på sjukhuset för nån vecka sedan eller något sånt och det har varit upp och ner sedan dess. I går natt runt klockan 4 dog han i alla fall. Först var det jättejobbigt för honom att andas men så fick han en morfinspruta och då blev han helt lugn. Sen dog han. Både mamma och moster var där, så han var inte ensam även om han kanske inte märkte det själv. I slutändan så dör man ju ensam i alla fall. Men jag är glad att han är i himlen nu, för han kommer att vara så lycklig över att få se mormor igen och slippa vara på det där jäkla hemmet. Jag är glad att jag fick lära känna honom, för han var en sån där person som alla tycker om. Min morfar.
Jag läste precis alla mina inlägg från Mars 2010. Var jag verkligen så där glad hela tiden? Om man läser min blogg nu så är den (ursäkta nu alla tjockisar) FETT tråkig. Jag medger att den inte var otroligt rolig att läsa förut heller, men det har ju bara blivit sämre. Liksom. Alltså. Ba.
Jag har otroligt dålig kondition. Det fick jag reda på idag på årets första skivstångspass. Japp, bara kämpa på antar jag.
Och vi har börjat med en tävling i våran familj. Den som tränar mest och är minst onyttig vinner. Vi har ett poängsystem och allt. Just den här fasen (en fas=5 veckor) satsar jag nog inte på att vinna, men nästa fas, då jäklar.
Usch idag känner jag mig lite som Meredith i säsong ett av Grey's Anatomy. Ni vet efter att hon fått reda på att Derek har en fru samtidigt som hon har en jätteknäpp alzheimersmamma. Varför måste allt jobbigt komma precis just när jag fått ordning på mig själv? Och nu är morfar sjuk också, döden finns överallt verkar det som.
Fast det löser sig, nu är hon ju jättelycklig den där Meredith.
