Alltsa, ni måste ju tro att jag är jättedepp (p.g.a. alla deppinlägg). Fast jag är ju inte det. Egentligen är jag jätteglad som person, det är bara det att ibland när jag sitter och tänker på saker jag inte borde tänka på så blir jag lite ledsen.
Och det är klart att jag saknar Argentina, men det var väl inte själva landet som jag saknar mest. Det är mer friheten, att kunna göra i princip vad man vill (i jämförelse med vad man kan göra i Sverige i alla fall) och mina kompisar, de där allra närmaste som känner mig lika bra som min syster gör. Det blir inte samma sak när man sitter i olika länder och lever olika liv att organisera Skype-möten och kunna sätta sig in i deras liv.
Det kanske är dumt att säga så här men det känns som att så nära som vi var i Argentina kommer vi aldrig att vara igen. Alltså, det är klart att jag alltid kommer att älska dem och ha tid för dem även när jag inte har det, men i Argentina sågs vi varenda dag (bokstavligen) och man blir ju nästan som en liten familj av det. Och sen när man plötsligt inte gör det, då blir det så som det är nu. Och jag älskar älskar älskar dem, och att vara med dem. Så det kanske är det jag sörjer, i grund och botten. Jag fick så mycket där borta, bara för att förlora det allt på en gång, och det är klart man blir lite depp av det.
Vad jag ville få fram av det här alldeles för långa inlägget är att jag inte är jättedeprimerad, det här är bara en jättestor omställning som jag måste vänja mig vid. Och det kommer att ta tid, och det får ta tid också. Och vanligtvis är jag ju precis som alla andra, en vanlig tjej som går i tvåan på Rudbeck liksom. Men när jag plötsligt inte har något att göra och jag sitter där på Facebook och tittar på gamla bilder eller på argentinska människors sidor så får jag bara ångest. Och det går ut över bloggen, det måste ju gå ut över något liksom. Jag kom precis på att jag faktiskt älskar mitt nya liv här i Sverige (som förresten aldrig kommer bli det samma som det var förut) även om jag får de här deppattackerna. För de är bara en bit av mitt liv. En liten ynka bit. Och jag har ju så mycket annat att vara glad för.
Post muy grande
Ustedes deben creer que soy deprimida ( por razón de todas las postes deprimidas y muy muy tristes). Pero en realidad, no soy. En realidad soy una persona muy feliz y alegre. Es que a veces cuando estoy pensando en cosas (en que no debo pensar) vuelvo un poco triste.
Y obvio que extraño a Argentina, pero en realidad no es el país que extraño. Es la libertad de poder hacer lo que quieras cuando quieras (casi) y mis amigos, los que tenía tan cerca cerca de mi corazón. No es lo mismo cuando estamos en países diferentes, vivimos vidas totalmente diferentes. Y es difícil organizar Skype y saber TODO de sus vidas.
Capaz que sea estúpido decir esto, pero siento que tan cercanas como éramos en Argentina, nunca vamos a volver así. Obvio que siempre los voy a querer con todo de mi corazón y que siempre voy a tener tiempo para ellos, pero en Argentina nos encontrábamos cada día (literalmente) y cuando es as así se vuelve en una familia casi. Y depués cuando paramos, se vuelve en como es ahora. Y los quiero mucho mucho mucho, y me encanta estar con ellos. Capaz que sea eso el razón de por qué estoy triste. Me dió tanto estar allá, y lo perdí casi todo. Obvio que estoy triste!
Bueno, lo que quería decir con este post demasiada grande, es que no soy deprimida. Solamente que esto es un cambio muy muy grande para mi y me tengo que acostumbrar. Y eso toma tiempo, y está bien. Normalmente soy una chica normal, en el segundo año en Rudbeck (mi escuela). Pero cuando no tenga cosas por hacer y veo fotos viejas o los muros argentinos en Facebook, me viene la tristeza. Recién me dí cuenta de que amo mi vida acá en Suecia (que nunca va a ser la misma como la dejé hace un año atrás) a pesar de los ataques de tristeza. Porque son solo un pedacito de mi vida. Y tengo tantos tantos pedacitos que son buenos acá.
Åh, bipolariteten man får av att vara utbytesstudent. Och jag är ju inte ens det längre (om man nu kan sluta med det), jag menar, jag bor ju inte i Argentina längre. Är det inte meningen att man ska sluta vara superglad i ena ögonblicket och superledsen i det andra när man kommer hem? För det här har fortsatt mycket längre än vad jag hade tänkt mig och jag ORKAR inte! Kan inte allt bara vara normalt igen?
Ah, la bipolaridad de ser intercambista. Y ni soy intercambista más (si se puede parar de ser eso), o sea, no vivo más en Argentina. No es asi que uno para de ser superfeliz en un momento y supertriste en el otro cuando vuelva a su país? Porque esto continuó mucho más que creía y NO QUIERO que continue más! Porque no todo puede ser normal de nuevo?
