Ar just nu i YFUs hogkvarter i Buenos Aires, om tio minuter maste jag saga hej da till Chloé (Reilly har redan akt ivag) och sen aker jag ivag till Ezeiza flygplats med alla finnlanningarna och darifran till Paris och sen Arlanda.
Det kanns inte sarskilt sorgligt att saga hej da till Chloé. Det ar som att jag vet att vi kommer ses igen. Kanns bra.
Bussterminalen i Corrientes var HEMSK. Alla var dar och alla kramade mig tusen ganger och alla grat.
Vi ses snart, bokstavligt talat alltsa.
Hur sager man hejda for resten av livet? Typ, hej, vi kanske inte ar varldens basta vanner men nu aker jag hem till Sverige, lever mitt liv dar och vi kommer aldrig att ses igen. Och aven om vi ses skulle vi sakert inte ens kanna igen varandra.
Och annu varre om det faktiskt ar en riktigt riktigt god van. Nagon som har en plats i ditt liv och ditt hjarta och som betyder nagot. Och Skype existerar och likasa Facebook, men det kommer aldrig vara det samma. Sa nara som ni ar nu ar det narmaste som det kommer att bli nagonsin for efter det har kommer ni kanske inte att ses forutom over internet.
Jag vet att det finns flyg som gar varje dag till Argentina, men aven om jag besoker det har landet igen kommer det alltid bara vara ett besok. Jag kommer aldrig att leva har igen som jag gjorde det har aret.
Att komma hem kommer att vara som att vacka upp fran en drom.
Jag tror jag glomde att namna att jag flyttade tillbaka till Elsie (min forsta vardmamma)? I alla fall, for typ en vecka sedan bestamde jag mig for att det var nog med det andra familjen och packade mina vaskor och lamnade Calle Belgrano 1224. Jag tanker inte sitta har och klaga over att jag bodde 4 manader i ett hus dar jag inte trivdes, jag var precis lika stor del av felet som dem. Som min vagledare fran YFU sade: Nu vet du i alla fall hur du inte vill att din framtida familj ska vara, och det ar ju bra!
I alla fall, nu ar jag tillbaka pa Calle Santa 548, och det kanns hemma och bra. Yay!