trubaduren

Vi såg precis Känn Ingen Sorg, den där filmen som är inspirerad av Håkan Hellströms låtar och texter. Jag var lite spänd på hur den skulle vara, och så visade det sig att det blev lite utav en besvikelse. 

 

Jag tror att jag hade blivit mindre frustrerad om jag hade sett den med typ Karin. Någon som också varit sådär såld på Håkan i sina yngre år och som inte nyligen upptäckt honom för att, ja, för att nu lyssnar ju alla på honom. Är jag hipster nu? Ja, kanske. Det är nog också för att vi varit på hans konsert tillsammans, svettats och tappat skorna och dansat.

 

Huvudsaken var i alla fall att Håkan har en förmåga att sjunga rakt in i mitt hjärta, min själ eller vad det nu är som gör mig till mig. Jag trodde nog att filmen skulle göra lite samma sak, men det gjorde den inte.

 

Jag påminde förresten Katarina om den där gången då vi skulle på hans konsert på Grönan (den som blev den sista fram tills nu i alla fall) och hon ringde precis när jag skulle ut genom dörren och sade att hon inte kunde gå för att hon skulle till Sommar! med Ebba och Ebba sagt att de måste hinna dit innan kön kom. Der hade hon glömt bort totalt.