trubaduren

När jag vaknade upp i morse så trodde jag att det var onsdag. Det gjorde lite ont i hjärtat när jag insåg att det bara var tisdag, men trots denna lite knackiga början så har den här dagen varit helt okej. Jag har drejat, jag har haft på mig mina lila-grå naglar som byter färg (mycket mycket coolt), jag har varit väldigt duktig med mina läxor och även om stor-lunchen i skolan blev ganska så fail så var den lyckad i alla fall.

SNÖSNÖSNÖ!!!!! Jag har inte sett så här mycket på två år ungefär, och det kommer att hålla sig hela veckan, yes! Egentligen skulle jag velat spendera hela dagen med att åka pulka men så blev det inte, typiskt.

Usch nu är det ju snart februari (eller ja, beror på hur man ser det) och jag har fortfarande inte lagt upp en sån där fin årssammanfattning som alla andra har på sina bloggar. Känner mig lite efter, lite som en inte särskilt bloggig bloggare. Men det är okej. För jag tänkte ge er den där sammanfattningen nu, vare sig ni vill det eller ej. Och inga bilder, för det tar alldeles för lång tid. Sorry!

I alla fall, januari började med att jag fick hjärtat krossat. Seriöst, klockan 9 på morgonen den första januari, på ett torg. Och som vanligt visste alla om allting efteråt. Yes. Men det gjorde inget, för jag hade ändå bestämt för att det inte spelade någon roll och att jag bara skulle ha kul i Argentina resten av tiden som återstod. Och det hade jag. Jättekul faktiskt.

Sen i slutet av januari åkte jag på semester med Elsie (min första värdmamma) och efter det flyttade jag hem till min nya värdfamilj. Jag var fett glad i början, men det blev tröttsamt med en syster som hatade mig (eller i alla fall så vägrade hon att prata med mig) och fem hundar som hårade och kissade och bajsade överallt. Det enda plusset var Agustina, som var en av mina andra värdssystrar. Vi kom väl aldrig särskilt nära varann men vi hade kul resten av sommaren i alla fall. Samtidigt började jag umgås mer med de som skulle stå mig allra närmast under resten av året (förutom Chloé och Reilly då, för vi var ju som en liten familj nästan från början).

Resten av sommaren flöt förbi, eller snarare flög. Vi var på ett särskilt minnesvärt poolparty och gjorde jag vet inte hur många roliga saker. I början av mars startade skolan igen, och det var väl då som det började gå utför med min familj. Jag tror att det var för att de var så himla otrevliga på morgonen, och för att det verkligen, bokstavligt talat, aldrig fanns någon frukost hemma.

Hur som helst, efter sommaren gjorde jag megastora framsteg med min klass, blev kompis med de flesta och även om jag var betraktad som den galna utbytesstudenten var jag ändå en av dem och det kändes jättebra.

Sen någon gång där på hösten, jag tror att det var i april, så bestämde vi oss för att åka till ett naturreservat, ett gäng. Det började med att Atka, Chloés belgiska kompis kom och hälsade på och ville se lite mer av Corrientes än själva staden. Jag och Chloé bestämde oss för att haka på, och sen helt plötsligt skulle Joaquin och Bruno med också, och så blev det. Bästa resan någonsin tror jag.

Efter den där resan, så flög tiden förbi. Jag flyttade tillbaka hem till Elsie och helt plötsligt var det bara en månad kvar. Vi planerade allt så att vi skulle kunna säga hej då till verkligen alla. En avskedsfest arrangerades, vi grät massor av tårar. Sista kvällen kommer jag ihåg att vi bestämde oss för att dygna och det var jättekallt överallt. Chloé blev skitsur och det slutade med att jag, Reilly, Bruno coh Joaquin somnade i Joaquins 90-säng. Sen kom sista dagen, och allt gick jättefort. Jag kommer ihåg när vi satt där i bussen på väg till Buenos Aires, gråtandes som jag vet inte vad. Det kändes så overkligt alltihopa. Och jag ville verkligen inte åka hem.

Det var konstigt att sitta på planet hem. Mitt emellan två fransmän som pratade både spanska och franska. Det var otroligt förvirrande men det gick bra till slut. Mellanlandningen i Paris var mest stressig, och lugn på samma gång, för jag hade ju ändå gjort allt en gång förut. Hur svårt kunde det vara? Jag tänkte mest på hur jag skulle bli när jag kom hem, vad jag skulle göra och sånt.

I alla fall, jag landade på Arlanda, 3 timmar sent. Det konstiga var att jag inte alls var särskilt glad att se min familj. Det var mer som ett "Nämen hej, är ni också här?" Jag babblade på och gjorde mig rolig och försökte att inte tänka på det. Det var början på en jobbig sommar.

Lagom till augusti var jag mer eller mindre hel igen. Jag åkte till fjällen med skolan och träffade en massor av fina människor. Efter det började faktiskt skolan, och jag var himlans glad för Rudbeck visade sig vara så otroligt mycket bättre i tvåan än vad det var i ettan.

Sen blev det höst, och mörkt. Jag fyllde 18 men kände inte av det särskilt. Livet lunkade på förutom en del sporadiska anfall av Argentina-saknad som mer och mer blev till ett fint minne än något som var jobbigt. Och så det där jobbiga ögonblicket när jag fick reda på att riktigt dåliga saker inte bara händer i filmer/böcker/serier. Jag gick inte ut särskilt mycket, kanske i brist på sällskap att gå ut med men också för att det svenska utelivet var så otroligt annorlunda än det argentinska. För det första var jag tvungen att vänja mig vid att inte vara så eftertraktad och för det andra var de svenska priserna skyhöga och ganska ovärda.

Lagom till jul fick jag hjärtat krossat igen, efter en otroligt pinsam scen på ett tåg som jag nog aldrig kommer glömma. Yes. Och som vanligt visste alla om det. Men konstigt nog gjorde det ingenting den här gången heller, för det visade sig att jag hade växt som människa och inte brydde mig om vad andra människor tyckte om mig.

Nyår spenderades på en nyårsmiddag, som var ganska B. Men vägen dit var otroligt rolig så det gjorde faktiskt inget.

Det är faktiskt helt okej om ni inte läste allt det här, det var mer en sån där grej som jag vill ha när jag blir 80 och vill minnas hur det var att var 17/18 och hur otroligt jobbigt/förvirrande/roligt/underbart det var.

Särskilt när man har sovmorgon till 12.40.

Det har stått lite överallt omkring i Runby nu ett tag. R.I.P. Sanna. Jag tänkte att det var väl någon ungdom som dött, sorgligt ja visst, men det är så många som dör varje dag ändå.

Idag visade det sig vara en som gått i min skola, två år yngre än mig. Jag har sett henne gå i korridorerna i Runbyskolan, och även om hon var en sån där som jag aldrig i livet skulle umgås med så slår det hårt att få veta att hon helt plötsligt dött. Hon hade familj och vänner och pojkvän. Det är så overkligt alltihopa.

Varje dag hör vi om hur många som dött här och hur många som dött där och ditten och datten, och vi blir liksom avtrubbade. Vad spelar en död för roll när det ändå finns 1000 till som knackar på dörren. Men så händer det nära dig, någon som du kanske inte alls känner bara försvinner. Vad händer när det är någon du faktiskt känner? Eller värre, när det är någon du faktiskt älskar?

1. Börja träna igen (haha, same old)

2. Skaffa jobb

3. Göra en batiktröja

Hej lilla försummade blogg! Jag måste erkänna tt jag inte har särskilt stor lust att skriva i dig, kanske för att mitt liv är så himla händelselöst just nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, haha. Jag är taggad på att börja skolan igen, få fart på vardagen. Det här lovet visade sig bli alldeles för mycket slapp och att alldeles för lite spring. Inte nyttigt alls.

Nu ska jag bara bli frisk, sen ska det bli fart på mig igen. Idag städade jag i alla fall badrummet, bara en dag för sent. En början är det i alla fall.

I början tyckte jag inte alls om den här boken. Och nu tycker jag att det är så tråkigt att den tagit slut. Ett sorgligt slut var det också. Usch vad jag grät de sista kapitlen. Usch.