trubaduren

Idag var andra gången jag träffade Emma på tågperrongen i Sollentuna. Vi gick i grundskolan tillsammans, nu jobbar hon på Wayne's i Kista och ja, jag åker ju tåg från Sollentuna hela tiden. Det är lite surrealistiskt att träffa någon från grundskolan bara sådär, man har ju växt upp med och sen växt ifrån varandra på något sätt. Jag var jätteglad när jag gick ut nian, för att jag aldrig skulle behöva träffa någon av mina klasskamrater igen (om det nu inte var så att jag själv ville det). Jag var så fruktansvärt trött på de där människorna, de var så olika mig och mitt sätt att tänka att det bara skar sig när vi umgicks. Jag tror nog att de kände ungefär samma sak för mig, och det var okej. Jag brydde mig faktiskt inte.

 

Nu när jag träffar Emma igen så är det inte alls otrevligt. Vi snackar skit och sen är det inte mer med det, det är ganska kul faktiskt. Hon och jag har totalt annorlunda liv, så det blir många kontraster. Men på något sätt har vi väl kommit över det där med att vi är så olika som personer. Man kan ju prata och vara trevlig även om man inte har så värst mycket gemensamt.