Hej. Jag är inte bra på att vara borta från Sverige. Trodde aldrig att jag faktiskt skulle sakna själva landet. Rudbeck, matsalskön. Alla långa killar, jag gillar faktiskt känslan av att bara nå upp till axlarna på folk, jag känner mig som en jätte här. Eller i alla fall lika lång. Och att faktiskt kunna skämta, och prata och skratta på svenska. Mina kompisar. Och jag vet att jag kände mig ensam ibland där hemma, men jag visste inte vad jag hade. Och det självklara i att äta grönsaker. Jag köpte morötter igår, första gången på en månad eller så som jag åt det. Och duggregnet. Här häller det bara ner. Och att inte ha på sig skor inomhus. Och alla rena gator. Alla hela gator. Kommunaltrafiken. Tågen. Och allt som är för dyrt för att köpa. Och de rena simbassängerna fria från killar som tror att det är okej att stirra (oh ja, det är okej att stirra här) och omklädningsrummen med elektroniska lås. Och kylan. Hösten. Maten, framförallt maten. Det är det värsta, ingenting är som det är hemma och det är väl bra på ett vis men samtidigt är det jobbigt för jag vill äta normal mat då och då också. Jag skulle behöva vara i Sverige då och då, så att jag orkar med att vara i Argentina. Jag måste orka att titta på barnprogram för att lära mig spanska, eller lära mig dum klassisk musik som ger huvudvärk, eller bara skriva upp ord och översätta. Sånt är mentalt uttröttande, och efter ett tag blir det faktiskt för mycket. Det går inte att kämpa och kämpa och kämpa. Man måste ta och vila ibland, slappna av.

Jag är nog bara trött, oroa er inte. Imorgon är en ny dag och nu har jag vilat. Jag ska kämpa.